Jag HATAR mitt liv. Tänk hur allt kan gå från toppen till botten på några sekunder. Det är helt sjukt. Den här dagen skulle ju vara så himla skön. Jag skulle inte göra något alls. Men ändå fick jag för mig att jag ville shoppa, så jag drar med mig stackars Jesper till Kista galleria. Tror ni jag hittar något? Nej, precis. Inte ett skit. Sedan åker vi hem, eller jag åker hem och Jesper till några kompisar. Jag får en jättebra idé och går igenom centrum hemma i Solna. Kollar i några affärer och hittar faktiskt en hel del grejer. Sedan ska jag BAAARA hem. DÅ. DÅ JÄVLAR är olyckan framme. Jag tappar telefonen. Rakt ner i golvet. Med skärmen neråt. Folk blir rädda av smällen och tittar. Jag tar snabbt upp den och fortsätter att gå. Några sekunder senare försöker jag få igång den. Det går inte. Paniken börjar krypa fram. Drar ut batteriet och sätter tillbaka det. Skärmen är fortfarande svart men telefonen är liksom igång. Okej. Kul. Displayen är helt jävla paj. Kollar med grabbarna på Telenor om det går att göra något. Och visst, det gör det. Men det kostar skjortan. Över 2000:- att laga. Någon där uppe hatar mig just nu. Iprincip är det lika bra att köpa en ny. Och det har jag ju råd med, speciellt nu när jag är arbetslös...